Kommunistskräck

Jag drömde om ett debattprogram i rysk TV där två kända svenska folkpartister från 70-talet deltog. Den ryska panelen beskrev tillvaron under Sovjettiden. All misär, undertryckandet av den egna åsikten, det kollektiva samhällets avigsidor. Då satt de två svenska folkpartisterna och mumlade om att det var precis som Sverige under det socialdemokratiska styret. Varför säger ni inte det inte högt så alla hör tänkte jag.

Terror och ostar

Den här är, som de flesta av mina drömmar, ganska osammanhängande men jag tror det började med att jag står på en trappa till något övergivet tempel i Irak eller Iran och håller upp ett gevär samtidigt som låten Shut your mouth med Pain spelas i bakgrunden. En arme samlar sig och vi marscherar och samlar vapen, hela tiden i takt med låten. Vi går genom den rätt förfallna staden och skjuter folk. Här hoppar drömmen till ett bageri där min pappa står bakom disken och jag ger honom stora ostar som vi gömt knark i. De blir dock till stora kakor senare. Min pappa tackar för dem och sedan vaknar jag.

Bowie, Pink Floyd och pappa

Jag drömde att David Bowie skulle göra en konsert tillsammans med Pink Floyd. Vi anlitades för att hämta Bowie och köra honom till konserten. Pink Floyd lånade ut en gammal rishög till bil, vilken de in i det sista försökte få i körbart skick. Nåväl, vi gav oss iväg till den angivna adressen. Vi parkerade bilen och gick för att hämta Bowie. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi gick längs en vindlande väg kantad av en hög stenmur på den vänstra sidan och hus på den högra. Vi gick in och ut ur hus, genom öppna gallerior, lägenheter och över torg. Det kändes som att vi kom längre och längre bort från vårt mål. Då vände jag mig om för att se om pappa orkade hänga med. Han hade svårt med tempot och jag tänkte att vi måste ta det lite lugnare, men istället ökade vi takten. Miljön var labyrintisk, den påminde om Stora bazaren i Istanbul, lika omöjlig att orientera sig i. Jag tänkte; hur ska vi komma tillbaka till bilen när vi väl fått fatt i Bowie. I samma ögonblick som jag tänkte på pappa och att vi inte skulle kunna hitta igen honom och hur ensam han måste känna sig vaknade jag.

Det övergivna huset

Jag går längs en öde spikrak skogsväg . Solen håller på att gå ned och allting är väldigt tyst . Jag kommer till ett stort gammalt trähus , men kan se att en gång i tiden var detta ett fint hus med ornamenterade fönsterkarmar och snickarglädje men nu är det silvergrått och färgen har flagnat av . En granruska slår ensamt mot ett av de övre fönstren . Jag går in i huset därför att jag bor här sedan en tid tillbaka med min fru . Det är något temporärt med hela arragemanget, som om vi bara bor här tillfälligt , kanske olagligt . Jag vet att något fruktansvärt har hänt här för länge , länge sedan . Ett ouppklarat mord och troligen är det därför huset är övergivet . Jag kommer in i en liten hall på övrevåningen . Jag måste gå igenom hallen som har ett stillastående moln av moskiter som hänger i luften. Jag vet att detta är en rutin som alltid följs när jag kommer hem . Moskitmolnet är alltid där . På ett rum på andra sidan hallen sitter min fru . Hon berättar för mig att hon under dagen mötte en elegant herre som såg ut som en gammaldags butler , en man som hon aldrig sett förut , och med en gång förstår jag att hon sett ett spöke , ett spöke som vet något om husets förflutna . Butlern sade till min fru att det var något i källaren som han tyckte att hon skulle se . Min fru sade att hon inte var intresserad .

Hissen

Jag vet att det är något skumt som försiggår . Mina kompisar har försvunnit en efter en och jag vet att det är något slags komplott i görningen . Jag ringer till min kompis från en telefonautomat och vill snacka om det här . Plötsligt märker jag att jag befinner mig i hallen på min gamla gymnasieskola . Elever sitter på golvet och slappar och lutar sig mot pelare . Jag känner mig hotad och ålar fram längs golvet för att inte bli upptäckt . Då märker jag att det finns mosaiker inlagda i golvet - mosaiker med fisk- och vattenväxtsmotiv . Plötsligt märker jag hur jag har blivit helt ensam och jag har kommit till en del av skolan jag aldrig sett förut . Då öppnas en lönndörr i en pelare och en man kommer ut . En vaktmästare . Men det är något som är fel . Det är som om mannen försöker alltför hårt att övertyga mig om att han faktiskt är en vaktmästare . Han säger till mig att han är en agent som jobbar på fallet och kan jag komma med honom . Och nu är vi inne i en hiss . Hissen är som en stor ölburk , man får intrycket av att den är gjord av väldigt tunn plåt och den är bucklig här och där . Mannen trycker på en stor röd knapp och hissen startar neråt . Hissen dångar i väggarna som om den är för liten för hiss-schaktet . Dörren öppnas och vi befinner oss i ett aldeles rött rum . En annan man står och sprayar något , det ser ut som en billackeringsverkstad . Han vänder sig om och jag känner igen honom som en skådesspleare i en deckare jag sett . Plötsligt vänder han trycksprutan mot mig men jag lyckas parera i sista sekunden genom att hålla upp en sopskyffel som sticker ut från väggen . Jag hinner också se att handtagen till en gammaldags kärra sticker ut från väggen . Väggen är gjord av rått blodigt kött som alla väggarna är i detta röda rum . Jag hör vaktmästarens överraskade röst som högt säger att "Konstigt! Ingen har lyckats klara sig hittills" , och med en gång förstår jag att detta är vad som hänt med alla mina vänner . Jag springer mot hissen och trycker på knappen för att stänga dörren men den stängs inte och jag hör hur de kommer efter mig . Till slut stängs dörren , just som en famlande arm sträcks in efter mig . Hissen startar och armen slits av . Jag vaknar .

Hängning i granhäck

I natt drömde jag att TW och PIP skulle hänga mig bakom granhäcken. Per kom och assisterade. Jag hängdes med händer och fötter sammanbundna bakom ryggen, som en båge. I nästa episod var vi på PIP's bro och en glasvas krossades. En massa splitter for in i mina såriga handleder. Pip skulle spola bort det med en högtrycksspruta men det blev bara värre. Min mobil började brinna pga av kortslutning av allt vatten och jag fick kraftiga stötar. Då upptäcker jag att TW klipper med en stor plåtsax i såren. Det är som att klippa i läder. Glas simmar i mina vener vilket känns otrevligt. Då kommer Mor och Karl-David i full fart på gamvägen körandes SAAB V4 från 70-talet. Min syster kliver ut ur bilen och ska gå in i huset. - Vad ska ni göra? frågar jag. - Fika hos Farmor! svarar syster.

På flykt med en hund

Jag var på väg genom en stad, på flykt undan något.
Jag hade en liten brun hund som var min vän,
den sprang vid min sida. Vi samtalade på
människors vis. Vi sprang genom hus och lägenheter,
uppför och nedför trappor. Ut och in genom fönster.
Vi sprang helt enkelt genom alla hus som var i vår väg.
Det var natt och väldigt drömlikt. I en bred trappa
stod alldeles fullt av strålkastarstativ med fyrkantiga
plåtar runt själva lamporna. De var vikbara och spretade
än hit än dit. Alla var släckta. Det var som en liten svart skog.
I ett hus var vi nära att bli upptäckta, vi blev sedan förföljda.
Ett äldre par stod plötsligt bredvid gången mellan några hus.
De hade genskjutit oss. Hunden hörde tydligen till dem.
De var mycket vänliga, de undrade varför vi inte
stannade, de ville bjuda på kaffe.

Uppförsbacke

Jag satt i en bil, jag körde. Bredvid mig satt min väninna L och i baksätet ett okänt antal män. Vi kom till en brant uppförsbacke. Bilen gick allt saktare , det var tungt och brant. Till slut orkade den inte alls ta sig upp. Jag steg ur, gick bakom den och började skjuta den framför mig uppför backen. Alla andra satt kvar i bilen. Gatan var isig men som tur var så var det ordentligt sandat. Jag kämpade och svettades, och såg backens krön, men innan jag nådde detta så vaknade jag.

Föreställningen

Jag drömde. Jag och Anna skulle visa en föreställning vi gjort förut. Jag kan inte komma ihåg var vi visat den och har heller inte övat, men förlitar mig på att den ska komma tillbaka, sätter jag bara igång. Men innan vi ska gå på scenen vet jag fortfarande inte hur den börjar så jag frågar Anna.

Vi pratade genom något slags metallburks liknande föremål med hål i, liksom hörgtalare, på ena sidan. Jag pratar med Anna genom den, fast hon står aldeles intill mig. I alla fall.

Vi gick emellan olika hus. Hem till Anna. För att komma till Anna gick man över ett tak och in genom en liten dörr bredvid en skorsten. Det var som att kliva nedåt att komma in till henne. Hon berättade att hon hade haft tur som hittat den här lägenheten. Det är ont om lägenheter i Danmark!

I mitt bakhuvud låg alltjämt en liten oro över föreställningen vi snart sulle gå på scenen med och jag kände väl att jag borde ha kollat igenom videon och lärt mig dansstegen igen. Men det hade jag inte, så jag frågar Anna hur föreställningen började. Hon behövde bara säga på ett ungifär så skulle jag nog komma ihåg resten. Men hon svarar inte. Hon var helt tyst. Jag frågade igen. Hon svarar inte. Jag pratade in i burken. Vi rörde oss närmare teatern, Anna svarar inte och till slut stod jag bara och skrek desperat in i burken och för varje gång jag sa något blev Anna bredvid mig blekare och rörde sig längre bort.

På teatern: det är en annan dröm. Publiken sitter runt omkring på alla sidor, scenen är en Manége. Jag vet med mig att jag igentligen inte alls vet vad det är jag ska göra! Publiken kommer in. Det är pappa som är konferenciären. Han inleder med att tala om att De här konstnärerna ni nu kommer att få se uppträda FÅR INGENTING BETALT! De har ingen lön, men tror ni inte att även en konstnär behöver ÄTA?

Två rader i publiken, det är mest äldre kvinnor som inte har hängt in sina jackor och halsdukar i gareroben, reser sig och går ut. Ja, ja, de kunde inte tåla kritiken, det är ett som är säkert. Men vad är det igentligen som kritiseras?

Jag förstår att om vi börjar med den riktiga föreställningen kommer det att bli fiasko- eftersom jag inte vet vad jag ska göra- så jag viftar åt ljudteknikern att sätta på en RMB låt, och så gör jag helt oförhappandes, och till min egen förvåning, ett hip- hop nummer!

Hälften av publiken reser sig och glider ut mellan stolsraderna. Även en tjej från min skola säger, med osäker röst, att: Här vill man ju inte sitta kvar … Publiken droppar av och ringlar sig ut.

… till slut ser jag ett flinande ansikte på en rad högt upp på sidan ut mot gången. Det är Justin

Installationen

Vi är hemma hos mig, några vänner, klasskamrater eller kanske kollegor. Vi håller på med en utställning som ska beskriva hur en rysk miljö kan se ut. Det ska vara ett slags drama, men inte som teater utan mer som en konstnärlig installation. Vi har fullt upp med att skaffa olika slags rekvisita till exempel brickor i krom med mycket ornament och krusiduller. Det är typiskt ryskt anser vi.
Det här hemmet är väldigt brokigt och färgrikt. Min uppgift är att färga och trycka tyger med ryska gammeldags blommotiv. Bottenfärgerna ska vara i varma färger som till exempel rödorange och en färgton som liknar tomatröd. På dessa färgade bottnar ska jag sedan trycka mina motiv. Tygerna, som ska vadderas, är tänkta som täcken till de tre unga kvinnorna som ska bli huvudmotivet i installationen. De ska ligga bredvid varandra uppbäddade på en hög säng.
Det är två varmblodiga kvinnor som utstrålar stark livskraft och en mager och väldigt asketisk ung kvinna. Hon har ovalt ansikte, svart hår och ljus nästan blodlös hy. Dessutom pudrar vi hennes ansikte så att hennes hud lyser vit. Hon ska vara den svaga och döende och skapa stark kontrast till de övriga livskraftiga kvinnorna.

Plötsligt ändras scenen. Nu är jag i ett ryskt väldigt rikt hem från slutet av 1700-talet eller möjligen början av 1800. Jag går nerför en kort trappa till en stor pampig sal. Rakt framför mig finner jag ett rikt dekorerat långbord. Det ska bli gästabud. Goda rätter kommer att serveras. Vackra höga kandelabrar, med fem vita ljus i varje. Ljusen är ännu inte tända. Rummet är ganska mörkt med tjocka sammetsgardiner fördragna för de höga fönstren. Vita spetsgardiner skymtar i springorna mellan de mörka. Rummet är fyllt av dekorerade och färggranna föremål överallt. Vi väntar tydligen på gästerna för då ska festen börja. Min roll är oklar, inte inbjuden gäst men jag finns där och är med i skeendet. Det är ingen förutom mig själv i rummet.

Återigen ändras scenen och jag befinner mig i ett klipplandskap stående nedanför ett berg. Himlen är klarblå utan moln. Klipporna är inte farliga. De är mjukt rundade och lite knotiga. De ser ut som sammanfogade skulpturala, stenblock i ett material som liknar bärnsten, både till färg och material.

Vår blivande installation har renodlats så nu är det bara huvudmotivet kvar. Det är de tre kvinnorna som ska ligga uppe på klippan rakt ovanför där jag står. Däruppe ska våra tre kvinnor ligga med sina varma, rikt dekorerade täcken med blommotiv.
Den asketiska ska ligga emellan de två livskraftiga. Det blir svårt för oss att ta oss upp på klippan för att skapa installationen med kvinnorna och täckena och vi har ingen stege.

Nu är jag i en gammal byggnad med en massa bråte. Jag träffar en gammal kär vän där. Platsen har något med kyrkogård att göra. Det är grå, unket och mörkt. Vi träffar en slags vaktmästare. Vi går ut i en skog med höga trädstammar, min kära vän, vaktmästaren och jag.
Det står en stor beige-rosa säng med fina skira blommotiv på tyget. Vi frågar vaktmästaren om vi får vila oss ett slag på sängen.
Det är tryggt och vi känner oss tillfreds. En viss attraktion finns emellan oss, men vi är bara mycket goda vänner. När vi går fram för att vila oss på sängen ser jag hur solen lyser mellan trädstammarna, som är ganska kala. Här och där skimrar det av guldgula höstfärger.

Vedköp

Här är en kort från igår morse: jag köpte ved av maffian! Det var en ur Sopranos, ledare för något New York-gäng, han hade väldigt lågt hårfäste, osympatisk. (Minns inte vad han hette, men han var med i sista säsongen och blev massakrerad). Iallafall: köpet av veden skedde någonstans på E4:an kanske Medelpadstrakten. Det var han och någon till maffiakille. Jag blev lite orolig vad det innebar att köpa ved av maffian.