Installationen

Vi är hemma hos mig, några vänner, klasskamrater eller kanske kollegor. Vi håller på med en utställning som ska beskriva hur en rysk miljö kan se ut. Det ska vara ett slags drama, men inte som teater utan mer som en konstnärlig installation. Vi har fullt upp med att skaffa olika slags rekvisita till exempel brickor i krom med mycket ornament och krusiduller. Det är typiskt ryskt anser vi.
Det här hemmet är väldigt brokigt och färgrikt. Min uppgift är att färga och trycka tyger med ryska gammeldags blommotiv. Bottenfärgerna ska vara i varma färger som till exempel rödorange och en färgton som liknar tomatröd. På dessa färgade bottnar ska jag sedan trycka mina motiv. Tygerna, som ska vadderas, är tänkta som täcken till de tre unga kvinnorna som ska bli huvudmotivet i installationen. De ska ligga bredvid varandra uppbäddade på en hög säng.
Det är två varmblodiga kvinnor som utstrålar stark livskraft och en mager och väldigt asketisk ung kvinna. Hon har ovalt ansikte, svart hår och ljus nästan blodlös hy. Dessutom pudrar vi hennes ansikte så att hennes hud lyser vit. Hon ska vara den svaga och döende och skapa stark kontrast till de övriga livskraftiga kvinnorna.

Plötsligt ändras scenen. Nu är jag i ett ryskt väldigt rikt hem från slutet av 1700-talet eller möjligen början av 1800. Jag går nerför en kort trappa till en stor pampig sal. Rakt framför mig finner jag ett rikt dekorerat långbord. Det ska bli gästabud. Goda rätter kommer att serveras. Vackra höga kandelabrar, med fem vita ljus i varje. Ljusen är ännu inte tända. Rummet är ganska mörkt med tjocka sammetsgardiner fördragna för de höga fönstren. Vita spetsgardiner skymtar i springorna mellan de mörka. Rummet är fyllt av dekorerade och färggranna föremål överallt. Vi väntar tydligen på gästerna för då ska festen börja. Min roll är oklar, inte inbjuden gäst men jag finns där och är med i skeendet. Det är ingen förutom mig själv i rummet.

Återigen ändras scenen och jag befinner mig i ett klipplandskap stående nedanför ett berg. Himlen är klarblå utan moln. Klipporna är inte farliga. De är mjukt rundade och lite knotiga. De ser ut som sammanfogade skulpturala, stenblock i ett material som liknar bärnsten, både till färg och material.

Vår blivande installation har renodlats så nu är det bara huvudmotivet kvar. Det är de tre kvinnorna som ska ligga uppe på klippan rakt ovanför där jag står. Däruppe ska våra tre kvinnor ligga med sina varma, rikt dekorerade täcken med blommotiv.
Den asketiska ska ligga emellan de två livskraftiga. Det blir svårt för oss att ta oss upp på klippan för att skapa installationen med kvinnorna och täckena och vi har ingen stege.

Nu är jag i en gammal byggnad med en massa bråte. Jag träffar en gammal kär vän där. Platsen har något med kyrkogård att göra. Det är grå, unket och mörkt. Vi träffar en slags vaktmästare. Vi går ut i en skog med höga trädstammar, min kära vän, vaktmästaren och jag.
Det står en stor beige-rosa säng med fina skira blommotiv på tyget. Vi frågar vaktmästaren om vi får vila oss ett slag på sängen.
Det är tryggt och vi känner oss tillfreds. En viss attraktion finns emellan oss, men vi är bara mycket goda vänner. När vi går fram för att vila oss på sängen ser jag hur solen lyser mellan trädstammarna, som är ganska kala. Här och där skimrar det av guldgula höstfärger.