Föreställningen

Jag drömde. Jag och Anna skulle visa en föreställning vi gjort förut. Jag kan inte komma ihåg var vi visat den och har heller inte övat, men förlitar mig på att den ska komma tillbaka, sätter jag bara igång. Men innan vi ska gå på scenen vet jag fortfarande inte hur den börjar så jag frågar Anna.

Vi pratade genom något slags metallburks liknande föremål med hål i, liksom hörgtalare, på ena sidan. Jag pratar med Anna genom den, fast hon står aldeles intill mig. I alla fall.

Vi gick emellan olika hus. Hem till Anna. För att komma till Anna gick man över ett tak och in genom en liten dörr bredvid en skorsten. Det var som att kliva nedåt att komma in till henne. Hon berättade att hon hade haft tur som hittat den här lägenheten. Det är ont om lägenheter i Danmark!

I mitt bakhuvud låg alltjämt en liten oro över föreställningen vi snart sulle gå på scenen med och jag kände väl att jag borde ha kollat igenom videon och lärt mig dansstegen igen. Men det hade jag inte, så jag frågar Anna hur föreställningen började. Hon behövde bara säga på ett ungifär så skulle jag nog komma ihåg resten. Men hon svarar inte. Hon var helt tyst. Jag frågade igen. Hon svarar inte. Jag pratade in i burken. Vi rörde oss närmare teatern, Anna svarar inte och till slut stod jag bara och skrek desperat in i burken och för varje gång jag sa något blev Anna bredvid mig blekare och rörde sig längre bort.

På teatern: det är en annan dröm. Publiken sitter runt omkring på alla sidor, scenen är en Manége. Jag vet med mig att jag igentligen inte alls vet vad det är jag ska göra! Publiken kommer in. Det är pappa som är konferenciären. Han inleder med att tala om att De här konstnärerna ni nu kommer att få se uppträda FÅR INGENTING BETALT! De har ingen lön, men tror ni inte att även en konstnär behöver ÄTA?

Två rader i publiken, det är mest äldre kvinnor som inte har hängt in sina jackor och halsdukar i gareroben, reser sig och går ut. Ja, ja, de kunde inte tåla kritiken, det är ett som är säkert. Men vad är det igentligen som kritiseras?

Jag förstår att om vi börjar med den riktiga föreställningen kommer det att bli fiasko- eftersom jag inte vet vad jag ska göra- så jag viftar åt ljudteknikern att sätta på en RMB låt, och så gör jag helt oförhappandes, och till min egen förvåning, ett hip- hop nummer!

Hälften av publiken reser sig och glider ut mellan stolsraderna. Även en tjej från min skola säger, med osäker röst, att: Här vill man ju inte sitta kvar … Publiken droppar av och ringlar sig ut.

… till slut ser jag ett flinande ansikte på en rad högt upp på sidan ut mot gången. Det är Justin