Bowie, Pink Floyd och pappa

Jag drömde att David Bowie skulle göra en konsert tillsammans med Pink Floyd. Vi anlitades för att hämta Bowie och köra honom till konserten. Pink Floyd lånade ut en gammal rishög till bil, vilken de in i det sista försökte få i körbart skick. Nåväl, vi gav oss iväg till den angivna adressen. Vi parkerade bilen och gick för att hämta Bowie. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi gick längs en vindlande väg kantad av en hög stenmur på den vänstra sidan och hus på den högra. Vi gick in och ut ur hus, genom öppna gallerior, lägenheter och över torg. Det kändes som att vi kom längre och längre bort från vårt mål. Då vände jag mig om för att se om pappa orkade hänga med. Han hade svårt med tempot och jag tänkte att vi måste ta det lite lugnare, men istället ökade vi takten. Miljön var labyrintisk, den påminde om Stora bazaren i Istanbul, lika omöjlig att orientera sig i. Jag tänkte; hur ska vi komma tillbaka till bilen när vi väl fått fatt i Bowie. I samma ögonblick som jag tänkte på pappa och att vi inte skulle kunna hitta igen honom och hur ensam han måste känna sig vaknade jag.