tisdag 22 januari 2008
Uppförsbacke
Jag satt i en bil, jag körde. Bredvid mig satt min väninna L och i baksätet ett okänt antal män. Vi kom till en brant uppförsbacke. Bilen gick allt saktare , det var tungt och brant. Till slut orkade den inte alls ta sig upp. Jag steg ur, gick bakom den och började skjuta den framför mig uppför backen. Alla andra satt kvar i bilen. Gatan var isig men som tur var så var det ordentligt sandat. Jag kämpade och svettades, och såg backens krön, men innan jag nådde detta så vaknade jag.
Föreställningen
Jag drömde. Jag och Anna skulle visa en föreställning vi gjort förut. Jag kan inte komma ihåg var vi visat den och har heller inte övat, men förlitar mig på att den ska komma tillbaka, sätter jag bara igång. Men innan vi ska gå på scenen vet jag fortfarande inte hur den börjar så jag frågar Anna.
Vi pratade genom något slags metallburks liknande föremål med hål i, liksom hörgtalare, på ena sidan. Jag pratar med Anna genom den, fast hon står aldeles intill mig. I alla fall.
Vi gick emellan olika hus. Hem till Anna. För att komma till Anna gick man över ett tak och in genom en liten dörr bredvid en skorsten. Det var som att kliva nedåt att komma in till henne. Hon berättade att hon hade haft tur som hittat den här lägenheten. Det är ont om lägenheter i Danmark!
I mitt bakhuvud låg alltjämt en liten oro över föreställningen vi snart sulle gå på scenen med och jag kände väl att jag borde ha kollat igenom videon och lärt mig dansstegen igen. Men det hade jag inte, så jag frågar Anna hur föreställningen började. Hon behövde bara säga på ett ungifär så skulle jag nog komma ihåg resten. Men hon svarar inte. Hon var helt tyst. Jag frågade igen. Hon svarar inte. Jag pratade in i burken. Vi rörde oss närmare teatern, Anna svarar inte och till slut stod jag bara och skrek desperat in i burken och för varje gång jag sa något blev Anna bredvid mig blekare och rörde sig längre bort.
På teatern: det är en annan dröm. Publiken sitter runt omkring på alla sidor, scenen är en Manége. Jag vet med mig att jag igentligen inte alls vet vad det är jag ska göra! Publiken kommer in. Det är pappa som är konferenciären. Han inleder med att tala om att De här konstnärerna ni nu kommer att få se uppträda FÅR INGENTING BETALT! De har ingen lön, men tror ni inte att även en konstnär behöver ÄTA?
Två rader i publiken, det är mest äldre kvinnor som inte har hängt in sina jackor och halsdukar i gareroben, reser sig och går ut. Ja, ja, de kunde inte tåla kritiken, det är ett som är säkert. Men vad är det igentligen som kritiseras?
Jag förstår att om vi börjar med den riktiga föreställningen kommer det att bli fiasko- eftersom jag inte vet vad jag ska göra- så jag viftar åt ljudteknikern att sätta på en RMB låt, och så gör jag helt oförhappandes, och till min egen förvåning, ett hip- hop nummer!
Hälften av publiken reser sig och glider ut mellan stolsraderna. Även en tjej från min skola säger, med osäker röst, att: Här vill man ju inte sitta kvar … Publiken droppar av och ringlar sig ut.
… till slut ser jag ett flinande ansikte på en rad högt upp på sidan ut mot gången. Det är Justin
Vi pratade genom något slags metallburks liknande föremål med hål i, liksom hörgtalare, på ena sidan. Jag pratar med Anna genom den, fast hon står aldeles intill mig. I alla fall.
Vi gick emellan olika hus. Hem till Anna. För att komma till Anna gick man över ett tak och in genom en liten dörr bredvid en skorsten. Det var som att kliva nedåt att komma in till henne. Hon berättade att hon hade haft tur som hittat den här lägenheten. Det är ont om lägenheter i Danmark!
I mitt bakhuvud låg alltjämt en liten oro över föreställningen vi snart sulle gå på scenen med och jag kände väl att jag borde ha kollat igenom videon och lärt mig dansstegen igen. Men det hade jag inte, så jag frågar Anna hur föreställningen började. Hon behövde bara säga på ett ungifär så skulle jag nog komma ihåg resten. Men hon svarar inte. Hon var helt tyst. Jag frågade igen. Hon svarar inte. Jag pratade in i burken. Vi rörde oss närmare teatern, Anna svarar inte och till slut stod jag bara och skrek desperat in i burken och för varje gång jag sa något blev Anna bredvid mig blekare och rörde sig längre bort.
På teatern: det är en annan dröm. Publiken sitter runt omkring på alla sidor, scenen är en Manége. Jag vet med mig att jag igentligen inte alls vet vad det är jag ska göra! Publiken kommer in. Det är pappa som är konferenciären. Han inleder med att tala om att De här konstnärerna ni nu kommer att få se uppträda FÅR INGENTING BETALT! De har ingen lön, men tror ni inte att även en konstnär behöver ÄTA?
Två rader i publiken, det är mest äldre kvinnor som inte har hängt in sina jackor och halsdukar i gareroben, reser sig och går ut. Ja, ja, de kunde inte tåla kritiken, det är ett som är säkert. Men vad är det igentligen som kritiseras?
Jag förstår att om vi börjar med den riktiga föreställningen kommer det att bli fiasko- eftersom jag inte vet vad jag ska göra- så jag viftar åt ljudteknikern att sätta på en RMB låt, och så gör jag helt oförhappandes, och till min egen förvåning, ett hip- hop nummer!
Hälften av publiken reser sig och glider ut mellan stolsraderna. Även en tjej från min skola säger, med osäker röst, att: Här vill man ju inte sitta kvar … Publiken droppar av och ringlar sig ut.
… till slut ser jag ett flinande ansikte på en rad högt upp på sidan ut mot gången. Det är Justin
Installationen
Vi är hemma hos mig, några vänner, klasskamrater eller kanske kollegor. Vi håller på med en utställning som ska beskriva hur en rysk miljö kan se ut. Det ska vara ett slags drama, men inte som teater utan mer som en konstnärlig installation. Vi har fullt upp med att skaffa olika slags rekvisita till exempel brickor i krom med mycket ornament och krusiduller. Det är typiskt ryskt anser vi.
Det här hemmet är väldigt brokigt och färgrikt. Min uppgift är att färga och trycka tyger med ryska gammeldags blommotiv. Bottenfärgerna ska vara i varma färger som till exempel rödorange och en färgton som liknar tomatröd. På dessa färgade bottnar ska jag sedan trycka mina motiv. Tygerna, som ska vadderas, är tänkta som täcken till de tre unga kvinnorna som ska bli huvudmotivet i installationen. De ska ligga bredvid varandra uppbäddade på en hög säng.
Det är två varmblodiga kvinnor som utstrålar stark livskraft och en mager och väldigt asketisk ung kvinna. Hon har ovalt ansikte, svart hår och ljus nästan blodlös hy. Dessutom pudrar vi hennes ansikte så att hennes hud lyser vit. Hon ska vara den svaga och döende och skapa stark kontrast till de övriga livskraftiga kvinnorna.
Plötsligt ändras scenen. Nu är jag i ett ryskt väldigt rikt hem från slutet av 1700-talet eller möjligen början av 1800. Jag går nerför en kort trappa till en stor pampig sal. Rakt framför mig finner jag ett rikt dekorerat långbord. Det ska bli gästabud. Goda rätter kommer att serveras. Vackra höga kandelabrar, med fem vita ljus i varje. Ljusen är ännu inte tända. Rummet är ganska mörkt med tjocka sammetsgardiner fördragna för de höga fönstren. Vita spetsgardiner skymtar i springorna mellan de mörka. Rummet är fyllt av dekorerade och färggranna föremål överallt. Vi väntar tydligen på gästerna för då ska festen börja. Min roll är oklar, inte inbjuden gäst men jag finns där och är med i skeendet. Det är ingen förutom mig själv i rummet.
Återigen ändras scenen och jag befinner mig i ett klipplandskap stående nedanför ett berg. Himlen är klarblå utan moln. Klipporna är inte farliga. De är mjukt rundade och lite knotiga. De ser ut som sammanfogade skulpturala, stenblock i ett material som liknar bärnsten, både till färg och material.
Vår blivande installation har renodlats så nu är det bara huvudmotivet kvar. Det är de tre kvinnorna som ska ligga uppe på klippan rakt ovanför där jag står. Däruppe ska våra tre kvinnor ligga med sina varma, rikt dekorerade täcken med blommotiv.
Den asketiska ska ligga emellan de två livskraftiga. Det blir svårt för oss att ta oss upp på klippan för att skapa installationen med kvinnorna och täckena och vi har ingen stege.
Nu är jag i en gammal byggnad med en massa bråte. Jag träffar en gammal kär vän där. Platsen har något med kyrkogård att göra. Det är grå, unket och mörkt. Vi träffar en slags vaktmästare. Vi går ut i en skog med höga trädstammar, min kära vän, vaktmästaren och jag.
Det står en stor beige-rosa säng med fina skira blommotiv på tyget. Vi frågar vaktmästaren om vi får vila oss ett slag på sängen.
Det är tryggt och vi känner oss tillfreds. En viss attraktion finns emellan oss, men vi är bara mycket goda vänner. När vi går fram för att vila oss på sängen ser jag hur solen lyser mellan trädstammarna, som är ganska kala. Här och där skimrar det av guldgula höstfärger.
Det här hemmet är väldigt brokigt och färgrikt. Min uppgift är att färga och trycka tyger med ryska gammeldags blommotiv. Bottenfärgerna ska vara i varma färger som till exempel rödorange och en färgton som liknar tomatröd. På dessa färgade bottnar ska jag sedan trycka mina motiv. Tygerna, som ska vadderas, är tänkta som täcken till de tre unga kvinnorna som ska bli huvudmotivet i installationen. De ska ligga bredvid varandra uppbäddade på en hög säng.
Det är två varmblodiga kvinnor som utstrålar stark livskraft och en mager och väldigt asketisk ung kvinna. Hon har ovalt ansikte, svart hår och ljus nästan blodlös hy. Dessutom pudrar vi hennes ansikte så att hennes hud lyser vit. Hon ska vara den svaga och döende och skapa stark kontrast till de övriga livskraftiga kvinnorna.
Plötsligt ändras scenen. Nu är jag i ett ryskt väldigt rikt hem från slutet av 1700-talet eller möjligen början av 1800. Jag går nerför en kort trappa till en stor pampig sal. Rakt framför mig finner jag ett rikt dekorerat långbord. Det ska bli gästabud. Goda rätter kommer att serveras. Vackra höga kandelabrar, med fem vita ljus i varje. Ljusen är ännu inte tända. Rummet är ganska mörkt med tjocka sammetsgardiner fördragna för de höga fönstren. Vita spetsgardiner skymtar i springorna mellan de mörka. Rummet är fyllt av dekorerade och färggranna föremål överallt. Vi väntar tydligen på gästerna för då ska festen börja. Min roll är oklar, inte inbjuden gäst men jag finns där och är med i skeendet. Det är ingen förutom mig själv i rummet.
Återigen ändras scenen och jag befinner mig i ett klipplandskap stående nedanför ett berg. Himlen är klarblå utan moln. Klipporna är inte farliga. De är mjukt rundade och lite knotiga. De ser ut som sammanfogade skulpturala, stenblock i ett material som liknar bärnsten, både till färg och material.
Vår blivande installation har renodlats så nu är det bara huvudmotivet kvar. Det är de tre kvinnorna som ska ligga uppe på klippan rakt ovanför där jag står. Däruppe ska våra tre kvinnor ligga med sina varma, rikt dekorerade täcken med blommotiv.
Den asketiska ska ligga emellan de två livskraftiga. Det blir svårt för oss att ta oss upp på klippan för att skapa installationen med kvinnorna och täckena och vi har ingen stege.
Nu är jag i en gammal byggnad med en massa bråte. Jag träffar en gammal kär vän där. Platsen har något med kyrkogård att göra. Det är grå, unket och mörkt. Vi träffar en slags vaktmästare. Vi går ut i en skog med höga trädstammar, min kära vän, vaktmästaren och jag.
Det står en stor beige-rosa säng med fina skira blommotiv på tyget. Vi frågar vaktmästaren om vi får vila oss ett slag på sängen.
Det är tryggt och vi känner oss tillfreds. En viss attraktion finns emellan oss, men vi är bara mycket goda vänner. När vi går fram för att vila oss på sängen ser jag hur solen lyser mellan trädstammarna, som är ganska kala. Här och där skimrar det av guldgula höstfärger.
Vedköp
Här är en kort från igår morse: jag köpte ved av maffian! Det var en ur Sopranos, ledare för något New York-gäng, han hade väldigt lågt hårfäste, osympatisk. (Minns inte vad han hette, men han var med i sista säsongen och blev massakrerad). Iallafall: köpet av veden skedde någonstans på E4:an kanske Medelpadstrakten. Det var han och någon till maffiakille. Jag blev lite orolig vad det innebar att köpa ved av maffian.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
